Du Ghanar inte

Med väckarsignalen ljudande 03:30 startade vi gårdagens äventyr. Strax efter att det ljusnat ute gav vi oss iväg på den efterlängtade resan till Volta Region med siktet inställt på att beundra vackert landskap enorma vattenfall och apor lekande i reservat.

Efter fyra timmar längst bak i en racer-Trotro/dödskabin på en väg med lika mycket hål som en Grevé-ost var det dax att byta fordon. Det vi fick tag i var något som en gång kan ha varit en hög med bildelar och som nu fått en taxilampa på taket. Startades med tjuvkoppling och sen sneddas det över en hydda för att komma över rännstensrännan då utfarten var blockerad av en minibuss med punktering. Efter ett stopp för att byta tändstift lyckades vi ta oss ut till ingenstans. På frågan om returresa fick vi svaret att det fanns gott om motorcyklar.

Vi var framme vid Afadjato mountain och Tagbo falls. Receptionisten la ihop 7, 7 och 3 och fick det till 13 cedis för att få bestiga berget. Seth frågade hur högt det var men eftersom hon svarade i fot sa det oss inte mycket. Vår guide Daniel, 12 år (gissning), satte fart i sinna toilet slippers och vi tänkte att vägen inte kunde vara så krävande.



600 höjdmeter senare var vi uppe på Ghanas högsta topp, 880 meter över havet. Utsikten var magnifik, ända till vi noterade ovädersmoln hopa sig från alla väderstreck och hörde regnfronten jobba sig allt närmre oss. Vi hann påbörja nedstigningen men efter två meter var regnet över oss. Det föll som hundar och katter. Strax var vi genomblöta och vägen var förvandlad till lerkana/bäck. Efter kort tid gällde djungelns lag, var man för sig. På sitt vis. Några exempel från Emelies framfart; framlänges, baklänges, i sidled, glida bland löven på sidan av stigen, ofrivilligt rutcha. När hon kom ner fick hon inte tillträde till guidstugan för byta om utan hänvisades till ett Guest House där hon duschade med kläderna på. Sofia missade uppvisningen men anlände välbehållen en stund senare. Då endast Emelie varit förutseende nog att ta med ombyte fick Seth och Sofia vira in sig i varsitt lakan för att värma sig (första gången vi frusit sedan vi kom till Ghana).

Regnet fortsatte falla och vi bestämde oss för att strunta i vattenfallet. Istället frågade vi efter transport till närmsta by för att hitta mat och torra kläder. Daniel försökte fixa fram några motorcyklar men i sista sekund fick vi veta att en busslast med barn precis var på väg att lämna bergsområdet. Vi fick lift.
När den bussen skulle svänga av mot ett annat ingenstans, kom mirakulöst nog en annan buss körande på den annars öde vägen med destination Hohoe. Det var ett trevligt gäng irländska lärarde från The Holy Ghost Brotherhood som turnerade landet runt för att besöka skolor.

Vi åt och shoppade innan vi satte oss i en Trotro för att bege oss hemåt. Föraren tycktes, trots ösregn, mörker och skarpa kurvor på samma dåliga väg, aldrig lätta på gasen. Resan kändes som en konstant acceleration mot Nangijala. Lyckligtvis kom vi hem välbehållna.      

Regina, äldsta dottern i familjen, bor i Aaahmfmm. Först låg det två timmar bort, sedan en och en halv timme bort och sista budet sa 45 minuter. Det blir lätt lite rörigt då avstånd i detta land mäts i restid vilken varierar med grad av trafik. Igår reste vi för att hälsa på henne det tog två timmar inklusive väntan och sökande efter cornflör som ingen förstod var blomkål.

Väl ute på landsbygden fick vi slå oss ner i en soffa för första gången på två månader och enligt tradition bjöds vi vatten att dricka.


Vardagsrum.

Grannbarnen fick visa oss runt i området.



Sen fick vi vårrullar, soppa, one man thousand och frukt att äta.



Regina hade mycket att stå i så medan hon strök näsdukar fick vi spela Ludo/Fia och dricka jordgubbsgin. Bara 2% sa hon, så drick upp det som är kvar ni. På flaskan läste vi 20% men vi antog att det där funkade på ungefär samma sätt som när de anger priser i gamla valutan. Man får alltid dela med 10 000.

Dagen avslutades med ett inslag från viktväktarna, och vi talar inte om fruktsallad. Inför allmän beskådan fick vi beträda vågen som mycket riktigt bekräftade den positiva trend vi känt på oss. Vi snackar om magkänsla.
Regina ansåg att två kilo, minst, kunde dras av på grund av stort vattenintag. Detta kan tänkas gälla för henne som inte svettas så märkbart mycket men för oss borde den balansen vara plus minus noll. 

Idag har vi rostat majs i en majbrasa, norrmän till ära, på traditionellt farmarsätt.



Sofia stiftade igår bekantskap med en majsförsäljerska. Numer går telefonen varm, aldrig har någon ringt så flitigt.

Mama Janet berättade att när hon var barn brukade hon snegla bland sin mammas majs och hittade hon någon stor och fin så tog hon den och slängde den på elden i smyg. Den här historien gör sig bättre med Janets vilda gestikulerande. 

Det finns fler sätt att fördriva strömlös tid än att läsa en god bok.

I veckan har vi bakat kanelbullar i gasspis utan temperaturgradering. Bullarna blev goda trots brända bottnar och de tycktes gå hem mer än pannkakorna. Ändå var det inte helt klart för familjen att vi ville dela våra bakverk med dem vilket ledde till att vi fick äta kanelbullar till frukost i dagarna tre.



Vi förhandlade till oss en ledig dag för att besöka äldsta dottern i familjen. Tyvärr ställdes resan in för hon skulle åka till norra regionen på begravning. Begravningar tycks vara ett frekvent inslag i vardagen här. Man reser långväga för att delta och tillställningen varar hela dagen med bland annat sång, mat och dans. Man hedrar den bortgångne tex genom att spela fotboll om personen var skicklig fotbollsspelare. Vi undrar hur man hedrar en framliden sömmerska.

Fem i topp vanligaste yrken i detta land:
1. Frisör
2. Taxichaufför
3. Telefonreparatör
4. Amatör
5. Sömmerska

Sen regnade det. Kanske gills inte strilandet från taket som vattenfall men man tager vad man haver. Eller som de lär skolbarnen: "If the best is not available, what is available is the best".



Vi åkte iväg till en marknad i Accra för att frossa i textilier. Richards gamla skolkamrat Josef arbetar där med att tillverka och sälja trummor. Josef guidade oss runt och hjälpte till både att fixa hyfsade priser och agera shoppingcaddy. Han tog oss med till sin vän skräddaren då vi var intresserade av lite patchwork.  



På söndagen var vi inbjudna till gudstjänst. Uppklädda till tänderna i våra nya klänningar skumpade vi i taxin fram. Här är våra intryck av gudstjänsen:
Plus för inlevelsen i predikan men minus för högtalarsystemet som höll på att spräcka våra trumhinnor. Plus för bibelstycken visade på powerpoint för de stackare utan egen bibel, däribland oss, men minus för elavbrotten som stannade fläktarna. Plus för det varma bemötandet då alla nykomna besökare fick ställa sig upp och bli välkomnade med handslag och vänliga ord. Vi slutar på plus.

Vi har även ägnat de senaste dagarna åt att förbereda oss för förnyelsen av våra uppehållstillstånd. Till detta behöves två utskrivna kopior av ett brev från universitetet. Vi jagade skrivare i fler än en stad men strömlösheten var total. Under tiden fotade Sofia fyra passfoton. Det var svårt för alla närvarande att hålla masken då svetten rann längs halsen på objektet och fotografen backade rakt in i väggen när han skulle avfyra polariodkameran.
Det såg länge ut som att vi skulle åka själva in till huvudstan och hitta immigrationsverket, men till vår glädje följde Kobi med oss. Richard känner en som jobbar på stället och tyckte att två veckor var lite väl lång tid att vänta på att få tillbaka passen. Därför tog han namn och nummer och ringde några samtal för att snabba på processen. Vi väntar med spänning på resultatet.

Äntligen var ingången till modehuset "Jesus is my answer fashion home" inte längre blockerad och vi kunde botanisera bland kreationerna. Skämt och siden. Vi har sytt upp detta, allt efter sömmerskan Alice's design.



Först ut, klänning med praktisk flicka i, eller praktisk klänning med fickor i tidsenligt snitt och trendigt mönster (obs alla tyger är egenhändigt inköpta).



Som ni ser, precis i enlighet med beställningen, en somrig halterneck-klänning. Även om det mönstret användes för ett annat tyg blev inte denna helt tokig. 


It's a style! Vår vän bad sömmerskan göra en liten jacka om det blev tyg över. Och det blev det, både tyg över och en jacka. Vi antar att designen innehåller en skopa konstnärlig frihet, men igen, it's a style! 
'


Halterneck-klänning, med krås, även här lite konstnärliga utsvävningar. Klänningen var dock inte beställd alls utan kom med på köpet. 


Slit & Kaba i traditionell modell. Här är en kreation som sömmerskan tycks kunna utan och innan.


Här kommer dagens chock. De känningar vi lagt mest krut och pengar på.
Måntiara förvandla ... min klänning

Vi har nu samlat på oss en hel del "det första jag ska göra när jag kommer hem":

Äta hårdbröd/knäckebröd med ost i en hel vecka, sova i egen säng utan rörelsebegränsande myggnät (oavsett tid för hemkomst), tvätta i tvättmaskin, äta ostkrokar (bubblare eftersom det var 10 år sedan sist), vara ute på kvällen själv efter klockan 18, dricka riktigt kaffe, motionera (bort afrikabagaget)

Vi har själva (på uppdrag av Safisana) skrivit säkerhetsföreskrifter för arbetet på biogasanläggningen. Då det i föreskrifterna står att munskydd ska användas vid arbete med avfall krävs det förstås att vi föregår som ett gott exempel. Nackdelen är att munskyddet är gjort av hårdplast med dålig passform vilket efterlämnar ärrliknande streck på kinderna, mycket liknade de märken som ghanaianerna själva bär. Seth berättade idag för oss att dessa ärr är tribalmärken.

Seth förklarade att hans två märken kallas "Donkor". Historien bakom dessa ärr är "Kosan", ett barn som kommer och går. Om en kvinna föder ett barn som sedan dör och sedan får hon ett nytt barn så skärs små sår, "Donkor",  i det nyfödda barnets kinder. Eftersom de tror på reinkarnation anses det nyfödda barnet ha samma själ som det som dog. Ärren på kinderna ska verka för att hålla kvar barnet i denna värld. The end.  

"Gud vilken bild, inte för att credda mig själv men man ser ju vad det är!"
Eller...vi har utsett denna bild till läsarfrågan. Vad visar bilden?

African power har varit frånvarande en hel helg. Ghanians love holidays too much.

Valborgshelgen i STORA drag:

Kvalborg - Heavy rain och strömavbrott

Valborg - Ingen champagnefrukost men lyft av uppskattningsvis 500 kg dynga / två hard working studentskor och en hard working man (alla kan simma). Även om dagen inte inleddes enligt Uppsala-tradition gjorde vi som antagligen många andra den eftermiddagen och låg utslagna oförmögna att röra oss. På kvällen hade Sofia smärta i ryggen och skulle gå med Kobi för att inhandla medikament. Som vanligt gick han inte direkt på ärendet utan de fann sig stående utanför stammishaket med frågan "Vad vill du dricka?" hängande i luften. Eftersom Emelie fortfarande låg orörlig hemma "smugglade" de med sig en Coca Cola och en Sprite hem till henne att ställa i den varma kylen.

Första maj - Denna dag fick vi med egna ögon bevittna en flying toilet. För alla er som inte hört talas om detta tidigare är det när man defekerar i en påse och kastar den så långt från en själv som möjligt. Tyvärr är långt ifrån dig själv ofta nära någon annan i sådana här (slum-) områden. Och den här gången missade påsen Kobi med en hårsmån och landade på bakgården.


Svart bajspåse brevid träd.

Stämningen efter detta intrång var minst sagt upprörd. Vi behöver inte gå in på vad som skreks över muren efter den tidigare skitnödiga personen som dock redan hade hunnit slinka undan utan att någon såg vem det var. 
Mitt i allt rabalder hade våra invändningar mot hur problemet skulle lösas inte mer inverkan än en isbit i Sahara och det var bara att gilla läget när Akos dundrade iväg med spade och påse för att begrava skiten mitt på vägen utanför huset.

Inför ett tjog byggarbetare började hon frenetiskt hugga med spaden i leran. Till vår hjälp hoppade då en ung arbetarkille med otofista (= Jällivarehäng) fram och tog med starka tag över gropgrävandet. Hans min när vi till sist stoppade ner påsen avslöjade att han inte haft en aning om vad vi skulle ha gropen till.


Ung man med otofista gräver grop åt svart bajspåse (vä hörn).

För att i framtiden kunna hålla utkik bättre höggs kokosnötsträdens palmblad ner. Vi testade utsikten.



Först kom hamstrarna i oss fram och tyckte att så mycket fina blad är onödigt att kasta bort och ethno women i oss vaknade och föreslog den inte helt lysande idén att ge sig i kast med att fläta korgar av palmbladen.


Två exempel på dålig arbestställning.

Första maj extended - Andra maj blev helgdag då första inföll på en söndag. Därigenom fortfarande strömlöst.
Vi skulle åka och möta Richard i Nunga för att delta i en food competition, det var länge ett frågestecken kring om tävlingen gick ut på att laga eller äta mat. Oavsett så var den avslutad när vi väl anlände och fufu hade vunnit. Vi besökte barträdgårdar istället.

Veckans boktips