Du Ghanar inte

Efter mycket motlut, åkte vi norrut
Vi åkte från vår kust, till universitetet KNUST
Där vi vandrade omkring, såg palmfruktspress och andra ting

Innan vi såg på djur i bur, åkte vi för att insupa lite kultur
Vi besökte hospitalet, där fanns svärdet i stenen det var galet
Egentligen var det nedstucket i jorden, det satt hårt så in i norden
Ingen hade lyckats rubba det, 1964 var Muhammed Ali där och slet... men gick bet

Sedan åkte vi till Kumasi zoo, där vi hört att alla Ghanas apor skulle bo

Väl i trakterna åkte vi, iväg till Bosumtwe
Det är Ghanas största naturliga sjö, därefter sa vi till Kumasi adjö

Vi åkte ut i ingenstans, där vi hört att något spännande fanns
Vi vandrade till skogens mitt, för att få se apor leva fritt



När vi närmade oss Kintampo, började regnet strila ner på vår sko
Men vi följde ändå vårt kall, för i krokarna fanns ett vattenfall



Uppe i staden Bole vet de hur man gör, för att förvandla nötter till shea smör
Ökenvinden Hamatan är där så svår, att de smörjer allt från hår till tår



På stället vi bodde fanns en annan gäst, en ungersk guldgrävare som bjöd oss på fest
Han tyckte det var modigt att vi vår resa ut i bushen starta, utan varken bil, chaufför eller karta

Bussen hem fylldes med människor till brädden, och med någons fulla bohag på andra ledden
Efter 10 meter skulle mannen längst från ratten, ut och kasta lite vatten
Dax för byte stånk och stön, då hamnade vi sist i kön
Vår räddare i nöden heter Frank, han kom med privat bil som var så blank
Ända hem till dörren han oss tog, där familjen välkomnande stod
Borta bra men hemma bäst, nu ska vi snart på avskedsfest

Med väckarsignalen ljudande 03:30 startade vi gårdagens äventyr. Strax efter att det ljusnat ute gav vi oss iväg på den efterlängtade resan till Volta Region med siktet inställt på att beundra vackert landskap enorma vattenfall och apor lekande i reservat.

Efter fyra timmar längst bak i en racer-Trotro/dödskabin på en väg med lika mycket hål som en Grevé-ost var det dax att byta fordon. Det vi fick tag i var något som en gång kan ha varit en hög med bildelar och som nu fått en taxilampa på taket. Startades med tjuvkoppling och sen sneddas det över en hydda för att komma över rännstensrännan då utfarten var blockerad av en minibuss med punktering. Efter ett stopp för att byta tändstift lyckades vi ta oss ut till ingenstans. På frågan om returresa fick vi svaret att det fanns gott om motorcyklar.

Vi var framme vid Afadjato mountain och Tagbo falls. Receptionisten la ihop 7, 7 och 3 och fick det till 13 cedis för att få bestiga berget. Seth frågade hur högt det var men eftersom hon svarade i fot sa det oss inte mycket. Vår guide Daniel, 12 år (gissning), satte fart i sinna toilet slippers och vi tänkte att vägen inte kunde vara så krävande.



600 höjdmeter senare var vi uppe på Ghanas högsta topp, 880 meter över havet. Utsikten var magnifik, ända till vi noterade ovädersmoln hopa sig från alla väderstreck och hörde regnfronten jobba sig allt närmre oss. Vi hann påbörja nedstigningen men efter två meter var regnet över oss. Det föll som hundar och katter. Strax var vi genomblöta och vägen var förvandlad till lerkana/bäck. Efter kort tid gällde djungelns lag, var man för sig. På sitt vis. Några exempel från Emelies framfart; framlänges, baklänges, i sidled, glida bland löven på sidan av stigen, ofrivilligt rutcha. När hon kom ner fick hon inte tillträde till guidstugan för byta om utan hänvisades till ett Guest House där hon duschade med kläderna på. Sofia missade uppvisningen men anlände välbehållen en stund senare. Då endast Emelie varit förutseende nog att ta med ombyte fick Seth och Sofia vira in sig i varsitt lakan för att värma sig (första gången vi frusit sedan vi kom till Ghana).

Regnet fortsatte falla och vi bestämde oss för att strunta i vattenfallet. Istället frågade vi efter transport till närmsta by för att hitta mat och torra kläder. Daniel försökte fixa fram några motorcyklar men i sista sekund fick vi veta att en busslast med barn precis var på väg att lämna bergsområdet. Vi fick lift.
När den bussen skulle svänga av mot ett annat ingenstans, kom mirakulöst nog en annan buss körande på den annars öde vägen med destination Hohoe. Det var ett trevligt gäng irländska lärarde från The Holy Ghost Brotherhood som turnerade landet runt för att besöka skolor.

Vi åt och shoppade innan vi satte oss i en Trotro för att bege oss hemåt. Föraren tycktes, trots ösregn, mörker och skarpa kurvor på samma dåliga väg, aldrig lätta på gasen. Resan kändes som en konstant acceleration mot Nangijala. Lyckligtvis kom vi hem välbehållna.      

Regina, äldsta dottern i familjen, bor i Aaahmfmm. Först låg det två timmar bort, sedan en och en halv timme bort och sista budet sa 45 minuter. Det blir lätt lite rörigt då avstånd i detta land mäts i restid vilken varierar med grad av trafik. Igår reste vi för att hälsa på henne det tog två timmar inklusive väntan och sökande efter cornflör som ingen förstod var blomkål.

Väl ute på landsbygden fick vi slå oss ner i en soffa för första gången på två månader och enligt tradition bjöds vi vatten att dricka.


Vardagsrum.

Grannbarnen fick visa oss runt i området.



Sen fick vi vårrullar, soppa, one man thousand och frukt att äta.



Regina hade mycket att stå i så medan hon strök näsdukar fick vi spela Ludo/Fia och dricka jordgubbsgin. Bara 2% sa hon, så drick upp det som är kvar ni. På flaskan läste vi 20% men vi antog att det där funkade på ungefär samma sätt som när de anger priser i gamla valutan. Man får alltid dela med 10 000.

Dagen avslutades med ett inslag från viktväktarna, och vi talar inte om fruktsallad. Inför allmän beskådan fick vi beträda vågen som mycket riktigt bekräftade den positiva trend vi känt på oss. Vi snackar om magkänsla.
Regina ansåg att två kilo, minst, kunde dras av på grund av stort vattenintag. Detta kan tänkas gälla för henne som inte svettas så märkbart mycket men för oss borde den balansen vara plus minus noll. 

Idag har vi rostat majs i en majbrasa, norrmän till ära, på traditionellt farmarsätt.



Sofia stiftade igår bekantskap med en majsförsäljerska. Numer går telefonen varm, aldrig har någon ringt så flitigt.

Mama Janet berättade att när hon var barn brukade hon snegla bland sin mammas majs och hittade hon någon stor och fin så tog hon den och slängde den på elden i smyg. Den här historien gör sig bättre med Janets vilda gestikulerande. 

Det finns fler sätt att fördriva strömlös tid än att läsa en god bok.

I veckan har vi bakat kanelbullar i gasspis utan temperaturgradering. Bullarna blev goda trots brända bottnar och de tycktes gå hem mer än pannkakorna. Ändå var det inte helt klart för familjen att vi ville dela våra bakverk med dem vilket ledde till att vi fick äta kanelbullar till frukost i dagarna tre.



Vi förhandlade till oss en ledig dag för att besöka äldsta dottern i familjen. Tyvärr ställdes resan in för hon skulle åka till norra regionen på begravning. Begravningar tycks vara ett frekvent inslag i vardagen här. Man reser långväga för att delta och tillställningen varar hela dagen med bland annat sång, mat och dans. Man hedrar den bortgångne tex genom att spela fotboll om personen var skicklig fotbollsspelare. Vi undrar hur man hedrar en framliden sömmerska.

Fem i topp vanligaste yrken i detta land:
1. Frisör
2. Taxichaufför
3. Telefonreparatör
4. Amatör
5. Sömmerska

Sen regnade det. Kanske gills inte strilandet från taket som vattenfall men man tager vad man haver. Eller som de lär skolbarnen: "If the best is not available, what is available is the best".



Vi åkte iväg till en marknad i Accra för att frossa i textilier. Richards gamla skolkamrat Josef arbetar där med att tillverka och sälja trummor. Josef guidade oss runt och hjälpte till både att fixa hyfsade priser och agera shoppingcaddy. Han tog oss med till sin vän skräddaren då vi var intresserade av lite patchwork.  



På söndagen var vi inbjudna till gudstjänst. Uppklädda till tänderna i våra nya klänningar skumpade vi i taxin fram. Här är våra intryck av gudstjänsen:
Plus för inlevelsen i predikan men minus för högtalarsystemet som höll på att spräcka våra trumhinnor. Plus för bibelstycken visade på powerpoint för de stackare utan egen bibel, däribland oss, men minus för elavbrotten som stannade fläktarna. Plus för det varma bemötandet då alla nykomna besökare fick ställa sig upp och bli välkomnade med handslag och vänliga ord. Vi slutar på plus.

Vi har även ägnat de senaste dagarna åt att förbereda oss för förnyelsen av våra uppehållstillstånd. Till detta behöves två utskrivna kopior av ett brev från universitetet. Vi jagade skrivare i fler än en stad men strömlösheten var total. Under tiden fotade Sofia fyra passfoton. Det var svårt för alla närvarande att hålla masken då svetten rann längs halsen på objektet och fotografen backade rakt in i väggen när han skulle avfyra polariodkameran.
Det såg länge ut som att vi skulle åka själva in till huvudstan och hitta immigrationsverket, men till vår glädje följde Kobi med oss. Richard känner en som jobbar på stället och tyckte att två veckor var lite väl lång tid att vänta på att få tillbaka passen. Därför tog han namn och nummer och ringde några samtal för att snabba på processen. Vi väntar med spänning på resultatet.

Äntligen var ingången till modehuset "Jesus is my answer fashion home" inte längre blockerad och vi kunde botanisera bland kreationerna. Skämt och siden. Vi har sytt upp detta, allt efter sömmerskan Alice's design.



Först ut, klänning med praktisk flicka i, eller praktisk klänning med fickor i tidsenligt snitt och trendigt mönster (obs alla tyger är egenhändigt inköpta).



Som ni ser, precis i enlighet med beställningen, en somrig halterneck-klänning. Även om det mönstret användes för ett annat tyg blev inte denna helt tokig. 


It's a style! Vår vän bad sömmerskan göra en liten jacka om det blev tyg över. Och det blev det, både tyg över och en jacka. Vi antar att designen innehåller en skopa konstnärlig frihet, men igen, it's a style! 
'


Halterneck-klänning, med krås, även här lite konstnärliga utsvävningar. Klänningen var dock inte beställd alls utan kom med på köpet. 


Slit & Kaba i traditionell modell. Här är en kreation som sömmerskan tycks kunna utan och innan.


Här kommer dagens chock. De känningar vi lagt mest krut och pengar på.
Måntiara förvandla ... min klänning

Vi har nu samlat på oss en hel del "det första jag ska göra när jag kommer hem":

Äta hårdbröd/knäckebröd med ost i en hel vecka, sova i egen säng utan rörelsebegränsande myggnät (oavsett tid för hemkomst), tvätta i tvättmaskin, äta ostkrokar (bubblare eftersom det var 10 år sedan sist), vara ute på kvällen själv efter klockan 18, dricka riktigt kaffe, motionera (bort afrikabagaget)

Vi har själva (på uppdrag av Safisana) skrivit säkerhetsföreskrifter för arbetet på biogasanläggningen. Då det i föreskrifterna står att munskydd ska användas vid arbete med avfall krävs det förstås att vi föregår som ett gott exempel. Nackdelen är att munskyddet är gjort av hårdplast med dålig passform vilket efterlämnar ärrliknande streck på kinderna, mycket liknade de märken som ghanaianerna själva bär. Seth berättade idag för oss att dessa ärr är tribalmärken.

Seth förklarade att hans två märken kallas "Donkor". Historien bakom dessa ärr är "Kosan", ett barn som kommer och går. Om en kvinna föder ett barn som sedan dör och sedan får hon ett nytt barn så skärs små sår, "Donkor",  i det nyfödda barnets kinder. Eftersom de tror på reinkarnation anses det nyfödda barnet ha samma själ som det som dog. Ärren på kinderna ska verka för att hålla kvar barnet i denna värld. The end.  

"Gud vilken bild, inte för att credda mig själv men man ser ju vad det är!"
Eller...vi har utsett denna bild till läsarfrågan. Vad visar bilden?

African power har varit frånvarande en hel helg. Ghanians love holidays too much.

Valborgshelgen i STORA drag:

Kvalborg - Heavy rain och strömavbrott

Valborg - Ingen champagnefrukost men lyft av uppskattningsvis 500 kg dynga / två hard working studentskor och en hard working man (alla kan simma). Även om dagen inte inleddes enligt Uppsala-tradition gjorde vi som antagligen många andra den eftermiddagen och låg utslagna oförmögna att röra oss. På kvällen hade Sofia smärta i ryggen och skulle gå med Kobi för att inhandla medikament. Som vanligt gick han inte direkt på ärendet utan de fann sig stående utanför stammishaket med frågan "Vad vill du dricka?" hängande i luften. Eftersom Emelie fortfarande låg orörlig hemma "smugglade" de med sig en Coca Cola och en Sprite hem till henne att ställa i den varma kylen.

Första maj - Denna dag fick vi med egna ögon bevittna en flying toilet. För alla er som inte hört talas om detta tidigare är det när man defekerar i en påse och kastar den så långt från en själv som möjligt. Tyvärr är långt ifrån dig själv ofta nära någon annan i sådana här (slum-) områden. Och den här gången missade påsen Kobi med en hårsmån och landade på bakgården.


Svart bajspåse brevid träd.

Stämningen efter detta intrång var minst sagt upprörd. Vi behöver inte gå in på vad som skreks över muren efter den tidigare skitnödiga personen som dock redan hade hunnit slinka undan utan att någon såg vem det var. 
Mitt i allt rabalder hade våra invändningar mot hur problemet skulle lösas inte mer inverkan än en isbit i Sahara och det var bara att gilla läget när Akos dundrade iväg med spade och påse för att begrava skiten mitt på vägen utanför huset.

Inför ett tjog byggarbetare började hon frenetiskt hugga med spaden i leran. Till vår hjälp hoppade då en ung arbetarkille med otofista (= Jällivarehäng) fram och tog med starka tag över gropgrävandet. Hans min när vi till sist stoppade ner påsen avslöjade att han inte haft en aning om vad vi skulle ha gropen till.


Ung man med otofista gräver grop åt svart bajspåse (vä hörn).

För att i framtiden kunna hålla utkik bättre höggs kokosnötsträdens palmblad ner. Vi testade utsikten.



Först kom hamstrarna i oss fram och tyckte att så mycket fina blad är onödigt att kasta bort och ethno women i oss vaknade och föreslog den inte helt lysande idén att ge sig i kast med att fläta korgar av palmbladen.


Två exempel på dålig arbestställning.

Första maj extended - Andra maj blev helgdag då första inföll på en söndag. Därigenom fortfarande strömlöst.
Vi skulle åka och möta Richard i Nunga för att delta i en food competition, det var länge ett frågestecken kring om tävlingen gick ut på att laga eller äta mat. Oavsett så var den avslutad när vi väl anlände och fufu hade vunnit. Vi besökte barträdgårdar istället.

Veckans boktips

Gårdagens väderleksrapport:



Häftiga skurar med varaktighet upp till halva natten, styrka nog att nära på hamra in taket och intensitet som en påtänd plåtslagare. Black out i zon 3.



I strömavbrottets mörker blev det hestigt att snabbt klä sig malariaprofylaktiskt och finna vägen ut till svalkande vindar. Såhär kan det gå när man inte ser vad man klär på sig:
Sofia: Någon måste ha strukit min skjorta, eller?
Emelie: Vet inte, ingen strök mina byxor. (bortskämd?)
Sofia: För så här slät har knäppningen aldrig varit.
...
Sofia: Nej - vetduvad! Det är för att jag har knäppt den utochin!

Blixtarna lyste upp den mörka natten som vore det mitt på ljusan dan. Men ändock var detta skyfall inte vad som kallas heavy rain. Heavy rain, förklarar mama Janet, är när du går ut och regnet är som en hink med vatten kastad över dig. Vi väntar med skräck i sinnet på detta fenomen då gårdagskvällen var bland det tyngsta oväder vi upplevt.

Igår var det dags för oss att inta köket för första gången. Vi valde den kulinariska läckerheten pannkakor.
Lätt som en plätt trodde vi men två timmar och två liters transpiration senare var vi ännu inte klara.



Vi intog måltiden och var mycket nöjda med vår insats i följetången "Kulturer möts" ända till dess att Mr Blay, som inte behöver minnesregler likt "1492 Columbus sailed the ocean blue" för att komma ihåg när saker och ting skedde, kom hem och berättade att han år 1965 hade varit i västra delarna av detta land och lärt sig laga både puddingar och pannkakor.

Vår kollega, guide, prisförhandlare och vän Seth åkte med oss till Kakum National Park för att gå 40 meter upp i regnskogen på hängbroar. Broarna byggdes för 16 år sedan, klarade då vikten av tre elefanter. När vi började fundera på hur de fick upp broarna så högt kläckte Seth den brillianta idén att allt byggdes på marken och sköt i höjden när träden växte. Denna attraktion är som ett årgångsvin, det blir bättre och bättre för varje årsring.



Vem hade trott att det skulle vara så lukrativt att bygga en restaurang mitt i ett krokodiltillhåll. Trots varningar från katastrofalarmet gjorde vi som alla andra turister i Cape Coast och åkte dit för att klappa krokodiler.



Med blodsockret i knävecken och på väg neråt var det så dags att inta lite slavhistoria. Det känns hemskt att den européiska utvecklingen kommit av att man i Afrika bytt vapen mot människor som skeppats till Amerika för att arbeta på plantage för att förse Europa med bomull och kaffe. Kanske därför kaffe är mindre vanligt på denna kontinent.

Vi besökte två fästningar och blev guidade genom deras fängelsehålor. När slavarna skulle skeppas till Amerika gick de genom mörka gångar till "Door of no return". Den ena var i orginalstorlek och Seth ville testa att gå igenom men fastnade med datorväskan, så smal var dörren.



Den andra var ombyggd och försedd med skylten "Door of return" på utsidan, vilken symboliserar avskaffningen av slavhandeln. 




Här är vi på Elmina Castle:



På långfredagen åkte vi med Kobi och Richard (tidigare kallad Chuck) till Accra.
Vi tittade på lite ghanianska platser så som Independence square och minnesplatsen för landets första president Kwame Nkrumah. Sen spelade vi trummor med Richards kompisar och kvällen avslutades med bowling. Vi framstod närmast som proffs i denna ädla sport och vi fick se en del spännande tekniker som påminde om kulstötning. Imponerande med tanke på kulans storlek!



Inlevelse:

På startlinjen står två hungriga själar. Startskottet, "knocking - food is ready yeah", går och vi intar våra positioner vid middagsbordet. Sofia hade otur med lottningen och fick platsen där tvärslån i bordet gör det omöjligt att sträcka ut benen optimalt. Emelie med turen att få platsen där det alltid ligger en knölig huvudkudde mot ryggstödet.

Middagen delas in i etapper likt ett skiathlonlopp med stafettpinne. Första rundan innebär att de kryddstarka såserna ska besegras. Startman för lag Sverige är Sofia som löser uppgiften genom att dränka de kokta bönorna med diverse chili- och pepparpasta. I ryggen släpar sig Emelie fram till depotbytet efter ett tungt upplopp med en straffrunda i form av omtag. Men avslutande etapp är hennes styrka och medan Sofia påbörjar kampen med efterrätten, i form av tre apelsiner, och i sin chiliömma hals försöker få ner dessa kommer Emelie upp jämsides och tar över stafettpinnen. Inom loppet av ett antal sekunder trycker hon ner resterande apelsinklyftor och laget kan ännu en gång gå i mål jämsides. Hemligheten bakom denna framgångsrika duo är slagorden "Du måste offra dig för laget!" för det är ju inte enskilda prestationer som bedöms här.


Lag Sverige i sin turnébuss.

Efter många sprakande samtal om vägbeskrivningar och trafikstockningar fick vi i lördags äntligen återse vår käre vän Mr Italiano. Anledningen till hans visit är för oss fortfarande oklar. Med kameran i högsta hugg fotograferade han lite här och var, tex rakt in i gasledningen. Sedan berättade han om sina påskplaner då han ska åka tillbaka till Europa (med betoning på Europa). Först ska han träffa sin familj i Italy därefter bär det av till Amsterdam förklarar han och säger att om det är något vi behöver från Europa så kan han fixa det. Självmant föreslår han till exempel droger, eller piller rättar han sig, varpå vi känner oss en aning obekväma. Han erbjuder sig vidare att kunna ta med kläder åt oss, här känner Sofia en svag antydan till att hennes nyinköpta sandaler av märket Antonio Rossi (my ass) och övrig outfit vad undermålig. Han avslutar med "really, it's nothing to me".

Efter detta frikostiga möte satte vi av mot Labadi beach tillsammans med Kobi. På bussen hörs ett gällt skri. Emelie frågar Kobi om det är en bäbis men han svarar skrattande att det är en get som någon köpt på marknaden. Vid denna förklaring skattar bussen till men diskussionen fortsätter eftersom Emelie trots försök varken ser get eller bäbis. Kobi gör sitt bästa för att förvirra oss och får Emelie att tro att det är en get, eller ett barn, eller ett getbarn. När enda kvinnan på bussen kliver av försöker Emelie obemäkt snegla efter hennes barn/get. Det fanns inget att se. Ljudet hörs igen och nu är Emelie säker på sin sak och utbrister (så att alla i bussen hör) "It's a baby!". Stort skratt hörs från övriga passagerare. I Nunga kliver en man av och sätter sin get på axlarna och går hem.

På beachen träffade vi Kobis vän, vi kallar honom Chuck. Han är en bra simmare, eftersom han bor närmre stranden än vi. Han visade sig ha en lysande teknik för att nätvärka. För att komma i kontakt med högsta instans i hamnen där han arbetar brukar han fotografera inne på området trots att det är förbjudet. Vakterna måste då ta med honom upp till herrarna som bestämmer, där han får en tillrättavisning och han svarar att han inte ska göra om det och kontakten är skapad. Nu kan han när som helst höra av sig till dem om han behöver. Men Chuck har fler strängar på sin lyra. Under tre års tid arbetade han på ett kasino som gambler samtidigt som han undervisade skolbarn (eftersom han känner rektorn) och studerade shipping. Detta leverne tillät endast en timmes sömn varje natt och var inte hållbart i längden, så nu jobbar han med shipping och undervisar när han får lust.



Det kommer fram en man bärandes på en pytonorm och vi tvingas klappa den. Pytonormen för samtalen in på djur vi vill se i Ghana. Först nämner vi flodhästar, som de hävdar inte finns i Ghana. Men de har törtis. Efter 10 minuter förstår vi att det är havssköldpaddor vi talar om och när vi säger att vi vill se sådana ringer Chuck en vän som just hittat en uppspolad sköldpadda inte långt ifrån stranden vi är på. De hade tyvärr redan hunnit äta upp den.

Vi har firat att vi har en ledig dag och att Emelie fått sommarjobb genom att ta en tur till poolen. Vi åt pizza på hotellet där det i menyn tydligt framgår att alla priser är inklusive dricks, men ändå kom notan med ett tillägg på 15% av totalbeloppet. Eftersom Sofia inte är rädd för att ta en konflikt gick hon genast till baren och bad de förklara hur detta gått till. Servitören kallades dit och fick hala fram miniräknaren på nytt och låtsades (antar vi) ha räknat fel den första gången. Tur var väl det eftersom vi i resebudgeten inte hade dubbel dricks inräknat utan behövde pengarna till hemfärden.



Vi bjöd på knäckebröd med mosad avocado till frukosten. Familjen smakade glatt och uttryckte att det inte var dåligt. Jämför man knäckebröd med fufu är de varandras motsatser varför vi förlåter deras svala respons.



En skugga av framtiden?

Hönorna är inget vidare bra på att ruva så det kommer inga fler kycklingar och ankorna har hela gården att vistas på men väljer såklart den trappavsats utanför köket där de inte alls får vara, för att uträtta sina behov. They are stupid.

Det verkar som Akos (aka Catrin men egentligen Christie och här hemma kallad sitt Akan-namn Akos) favoritsångerska är Celine Dion. Eftersom den enda låt vi kan med henne är "My heart will go on" sjöng Sofia den för henne medan vi tvättade. Emelie satt mest med som sufflör och hjälpte till när Sofia tappade tråden trots att Emelie till och med kan den på blockflöjt, något som hon försökte stoltsera med. Om vi av en händelse skulle passera en kontainer (Ashaimans motsvarighet till boutique) där det finns instrument till salu ska vi investera i en gitarr, en maraccas och alternativt en tamburin för att liva upp oss while we're exercising patience, vilket man allt som oftast gör här.

Dagens nostalgiska modemiss blir jeans utan linning. Vi frågar oss av vilken anledning denna trend startades och hur sjutton den kunde bli så stor när byxorna inte längre kunde fylla sin funktion. Den som ingen linning har den får gå med rumpan bar.

Mina drömmars solstol hägrar i horisonten. Här sitter vi antingen ute på hårda plaststolar eller ligger inne på sängen under fläkten. Ur komfortsynpunkt är sängen bäst men att ligga där halva dan ger en lätt fängelsecellskänsla. Vi är ju trots allt svenskar och har den medfödda solångesten, är det sol ska man vara utomhus.

Doktorn borde komma, doktorn ska komma, doktorn kom och åkte utan att vi märkte det. Inga vidare kommentarer på det.

Idag fick vi in ett mystiskt mellanmål bestående av ris och ägg som Kobi inhandlat i ett gatukök. Varför nu denna invit att äta en till lunch efter den första kom vet vi inte. Och dessutom medan hans kompis fick vänta utomhus under tiden vi diskuterade vems ägget var. Drycken bestod av två munnar Coca Cola och vi passade på att lära ut lite kemitrix, tex att inte somna med munnen full av Coca Cola om man är mån om att behålla sina tänder. Dessutom ska Sofia utföra experimentet att lämna ett glas Cola stående i solen till dess att endast torrsubstansen är kvar, för att bestämma mängden socker.

Emelie blev idag haffad av en modig liten flicka som laddade länge för att gripa tag i hennes hand. Förmodligen för att utröna om blek hud skulle kännas annorlunda. Under tiden dök brodern upp och Emelie var helt fast i en awkward stance.

Mr Hard-working man låg i morse och sov i en skottkärra, vi kände dock respekt nog att inte föreviga detta, varför blid lämnas åt fantasin. Det såg dock ganska skönt ut.

Följetången går vidare, ska Sofia välja Miljömanagement eller Ekosystemmodellering? Frågan ställs nu allt mer frekvent ju närmare den 15:e april det lider.

Veckans boktips

Sedan vi nästan klarade av att äta halva vår tilldelade fufu fick vi stående ovationer från hela familjen. Mama Janet klappade i händerna och dansade i köket och skrek som Mando Diao: Yeah, Yeah, Yeah.
Nu är vi officiellt Ghanaians.

Fufu smakar inte mycket, men konsistensen är som ett dåligt tuggummi efter du tuggat det samtidigt som du varit på badhuset hela dagen (tuggummiexpertens utlåtande). Fufu ger en tung känsla i magen så den bör intagas under rörelse, helst en promenad, och absolut inte innan du går och lägger dig.

Tillagningen är mycket mödosam, och mama Janet förklarar att om man är hustru till en bonde (som kan äta obegripliga mängder fufu) kommer man få det tufft. 



På söndagskvällen gick vi på "café", det vill säga en lokal bar. Vi hade en intressant diskussion med Kobi kring fotboll, han hävdade att en bra fotbollsspelare inte kan vara en womanizer och bör dricka alkohol i måttliga mängder. Vi kan inte annat än hålla med. På vägen hem bjöd han på tuggummi och bad oss betona att vi varit på café, där det inte serveras alkohol.

Idag har vi en ny dejt med Mr Italiano, nu ska vi åka till ett western place och dricka öl och äta hamburgare. Vi överväger att ställa in för jämlikhetens skull, men ändå med en viss måtta hyfs från vår sida.

Fredagssupén avslutades som vanligt med en något missnöjd kock. Har man inte ätit hela sin enkilosklump banku blir man inte godkänd på middagstestet. Man måste gå ut i köket och hålla ett försvarstal och intyga att man faktiskt ätit något.
Tidigare kvällar har vi klarat testet med en klapp på magen som bekräftar att den ökat något i omfång, men ikväll krävdes det mer än så. I och med dagens misslyckande kommer ett hårdare prov imorgon då vi under mama Janets bevakande ska serveras fufu och ta taberas på kalaset. Detta innebär att vi nu går in i en formtoppningsperiod på 24 timmar för att kolhydraturladda inför den kommande prövningen.  

I skrivandet stund kom en sabotör in i vårt rum med en tallrik nyfriterade cocoyams.

Mr Fred har tidigare förutspått vår viktuuppgång till att nå 100 kg innan hemfärd. Vi skrattade honom rått i ansiktet den gången. Nu är vi mer ödmjuka inför hans känsla för kalorier och dess påverkan på kroppen. 

Ingenting kan muntra upp en surmulen studentska som att få spendera lite pengar. Vi tog oss en tur på egen hand till den lokala marknaden för att köpa oss lite glädje då fläktarna hemma fortfarande stod stilla. Med all säkerhet blev vi lurade på priserna, vilket upprörde familjen som tycker att rätt ska vara rätt. Däremot tycker vi själva inte att 8 kr för en taxitur är så mycket att tala om även om priset borde vara det halva.

Efter fotoshot, i badrummet och på gården, till vårt modereportage som följer nedan följde vi med Kobi till den lokala klubben. Sofia var snabbast i att räcka upp handen vid förfrångan om någon ville spela biljard varpå Emelie fick trösta sig med en Sprite.

Här följer vårat modereportage:


Linne med frans a'la solsemester på Mallorca och text "Peace, Love Roc N Roll", 63 kr.
Svarta shorts.
Skor: Inga men märkena finns kvar.
Hår: flott!


Tröja från Queen's shop med texten "Nylon", 63 kr. (trodde den var vit inne i containern, visade sig vara gul i dagsljus)
Örhängen: Turkos ugglor som flygit ända till denna kontinent från TopShop-butik på annan ort för att förmedlas på Ashaimans gator, 25 kr.
Pose: Aningen böjd, 0 kr. (Modellen inser efter denna bild att hon kanske inte bör puta med magen på bild)


Dagens fynd: Vitt herrlinne i XXL, vridet redan innan tvätt, men pristet ynka 7 kr gör det till dagens vinnare.
Försäljaren av detta linne skrattade mycket över köparens val med genomförde ändå dealen, med kommentarerna: "Best quality" och "That size is gonna fit you perfect".
Notera vårt fina badrum i bakrunden.



Dagens bubblare: Två stycken måttbeställda arbetsrockar med texten "Safisana" på ryggen och bröstfickan.
Pris: Slit med skit.

Här kommer ytterligare en bild som visar att arbetsrocken även kan bäras på fritiden.
Attitude!

Dagen då fläkten stannade innan frukost.
Vi trodde aldrig, när vi myntade uttrycket svettbyxa, att det skulle kunna gå såhär långt.



Svimfärdiga efter arbetsdagen lyckades vi rangla gatan fram till ett hem där elen fortfarande var för svag för att driva fläkten. Många kommentarer om detta har fällts. The current is low and the voltage is out. Hur det där med ström och spänning fungerar har vi för länge sedan lagt åt handlingarna. Det räcker med att fläkten inte fungerar.

Middagen belystes av ficklampor och fotogenlykta (papa i huset kom även in till tre svettiga obrunis med en gasoldriven ljuskälla, men detta värmetillskott undslapp vi som tur var efter kommentaren att vi snart ätit klart).



Inget ont som inte för något gott med sig. I allt detta svettiga elände fick vi veta att vattnet nu åter, efter två veckors frånvaro, rann i kranarna i badrummet. Slutsatsen är dock att vi hellre bor i ett skönt svalt fläktat hem utan rinnande vatten, än ett hem som driver en att sitta i duschen likt en finsk sauna-badare för att hålla temperaturen på önskad nivå. Det blir lätt svampigt så.

Om inte du kan komma till klubben så får klubben komma till dig. Lamporna blinkar som ett laggat stroboskop. Titanic-känslan är påtaglig, vi väntar med glädje på att snart passera ett isberg.

Regn och 26 grader. Det har varit en behaglig dag trots att vi fick jobba hårt.
Det hade blivit stopp i ledningarna och vi fick försöka rafsa loss koskiten med olika tillhyggen.
Metoder:
Röra runt i ledningen med ett långt smalt rör
Röra runt i blandningen för att hålla de fasta delarna flytande
Stöta med en träpåk
Ösa på mer vatten
Med våld försöka stänga den nyinsatta ventilen (som även antas vara källan till problemet)

Emelie och Mr Hard-working-man bjuder på denna