Stop defecating here or die
På startlinjen står två hungriga själar. Startskottet, "knocking - food is ready yeah", går och vi intar våra positioner vid middagsbordet. Sofia hade otur med lottningen och fick platsen där tvärslån i bordet gör det omöjligt att sträcka ut benen optimalt. Emelie med turen att få platsen där det alltid ligger en knölig huvudkudde mot ryggstödet.
Middagen delas in i etapper likt ett skiathlonlopp med stafettpinne. Första rundan innebär att de kryddstarka såserna ska besegras. Startman för lag Sverige är Sofia som löser uppgiften genom att dränka de kokta bönorna med diverse chili- och pepparpasta. I ryggen släpar sig Emelie fram till depotbytet efter ett tungt upplopp med en straffrunda i form av omtag. Men avslutande etapp är hennes styrka och medan Sofia påbörjar kampen med efterrätten, i form av tre apelsiner, och i sin chiliömma hals försöker få ner dessa kommer Emelie upp jämsides och tar över stafettpinnen. Inom loppet av ett antal sekunder trycker hon ner resterande apelsinklyftor och laget kan ännu en gång gå i mål jämsides. Hemligheten bakom denna framgångsrika duo är slagorden "Du måste offra dig för laget!" för det är ju inte enskilda prestationer som bedöms här.
Lag Sverige i sin turnébuss.
Efter många sprakande samtal om vägbeskrivningar och trafikstockningar fick vi i lördags äntligen återse vår käre vän Mr Italiano. Anledningen till hans visit är för oss fortfarande oklar. Med kameran i högsta hugg fotograferade han lite här och var, tex rakt in i gasledningen. Sedan berättade han om sina påskplaner då han ska åka tillbaka till Europa (med betoning på Europa). Först ska han träffa sin familj i Italy därefter bär det av till Amsterdam förklarar han och säger att om det är något vi behöver från Europa så kan han fixa det. Självmant föreslår han till exempel droger, eller piller rättar han sig, varpå vi känner oss en aning obekväma. Han erbjuder sig vidare att kunna ta med kläder åt oss, här känner Sofia en svag antydan till att hennes nyinköpta sandaler av märket Antonio Rossi (my ass) och övrig outfit vad undermålig. Han avslutar med "really, it's nothing to me".
Efter detta frikostiga möte satte vi av mot Labadi beach tillsammans med Kobi. På bussen hörs ett gällt skri. Emelie frågar Kobi om det är en bäbis men han svarar skrattande att det är en get som någon köpt på marknaden. Vid denna förklaring skattar bussen till men diskussionen fortsätter eftersom Emelie trots försök varken ser get eller bäbis. Kobi gör sitt bästa för att förvirra oss och får Emelie att tro att det är en get, eller ett barn, eller ett getbarn. När enda kvinnan på bussen kliver av försöker Emelie obemäkt snegla efter hennes barn/get. Det fanns inget att se. Ljudet hörs igen och nu är Emelie säker på sin sak och utbrister (så att alla i bussen hör) "It's a baby!". Stort skratt hörs från övriga passagerare. I Nunga kliver en man av och sätter sin get på axlarna och går hem.
På beachen träffade vi Kobis vän, vi kallar honom Chuck. Han är en bra simmare, eftersom han bor närmre stranden än vi. Han visade sig ha en lysande teknik för att nätvärka. För att komma i kontakt med högsta instans i hamnen där han arbetar brukar han fotografera inne på området trots att det är förbjudet. Vakterna måste då ta med honom upp till herrarna som bestämmer, där han får en tillrättavisning och han svarar att han inte ska göra om det och kontakten är skapad. Nu kan han när som helst höra av sig till dem om han behöver. Men Chuck har fler strängar på sin lyra. Under tre års tid arbetade han på ett kasino som gambler samtidigt som han undervisade skolbarn (eftersom han känner rektorn) och studerade shipping. Detta leverne tillät endast en timmes sömn varje natt och var inte hållbart i längden, så nu jobbar han med shipping och undervisar när han får lust.
Det kommer fram en man bärandes på en pytonorm och vi tvingas klappa den. Pytonormen för samtalen in på djur vi vill se i Ghana. Först nämner vi flodhästar, som de hävdar inte finns i Ghana. Men de har törtis. Efter 10 minuter förstår vi att det är havssköldpaddor vi talar om och när vi säger att vi vill se sådana ringer Chuck en vän som just hittat en uppspolad sköldpadda inte långt ifrån stranden vi är på. De hade tyvärr redan hunnit äta upp den.
Middagen delas in i etapper likt ett skiathlonlopp med stafettpinne. Första rundan innebär att de kryddstarka såserna ska besegras. Startman för lag Sverige är Sofia som löser uppgiften genom att dränka de kokta bönorna med diverse chili- och pepparpasta. I ryggen släpar sig Emelie fram till depotbytet efter ett tungt upplopp med en straffrunda i form av omtag. Men avslutande etapp är hennes styrka och medan Sofia påbörjar kampen med efterrätten, i form av tre apelsiner, och i sin chiliömma hals försöker få ner dessa kommer Emelie upp jämsides och tar över stafettpinnen. Inom loppet av ett antal sekunder trycker hon ner resterande apelsinklyftor och laget kan ännu en gång gå i mål jämsides. Hemligheten bakom denna framgångsrika duo är slagorden "Du måste offra dig för laget!" för det är ju inte enskilda prestationer som bedöms här.
Lag Sverige i sin turnébuss.
Efter många sprakande samtal om vägbeskrivningar och trafikstockningar fick vi i lördags äntligen återse vår käre vän Mr Italiano. Anledningen till hans visit är för oss fortfarande oklar. Med kameran i högsta hugg fotograferade han lite här och var, tex rakt in i gasledningen. Sedan berättade han om sina påskplaner då han ska åka tillbaka till Europa (med betoning på Europa). Först ska han träffa sin familj i Italy därefter bär det av till Amsterdam förklarar han och säger att om det är något vi behöver från Europa så kan han fixa det. Självmant föreslår han till exempel droger, eller piller rättar han sig, varpå vi känner oss en aning obekväma. Han erbjuder sig vidare att kunna ta med kläder åt oss, här känner Sofia en svag antydan till att hennes nyinköpta sandaler av märket Antonio Rossi (my ass) och övrig outfit vad undermålig. Han avslutar med "really, it's nothing to me".
Efter detta frikostiga möte satte vi av mot Labadi beach tillsammans med Kobi. På bussen hörs ett gällt skri. Emelie frågar Kobi om det är en bäbis men han svarar skrattande att det är en get som någon köpt på marknaden. Vid denna förklaring skattar bussen till men diskussionen fortsätter eftersom Emelie trots försök varken ser get eller bäbis. Kobi gör sitt bästa för att förvirra oss och får Emelie att tro att det är en get, eller ett barn, eller ett getbarn. När enda kvinnan på bussen kliver av försöker Emelie obemäkt snegla efter hennes barn/get. Det fanns inget att se. Ljudet hörs igen och nu är Emelie säker på sin sak och utbrister (så att alla i bussen hör) "It's a baby!". Stort skratt hörs från övriga passagerare. I Nunga kliver en man av och sätter sin get på axlarna och går hem.
På beachen träffade vi Kobis vän, vi kallar honom Chuck. Han är en bra simmare, eftersom han bor närmre stranden än vi. Han visade sig ha en lysande teknik för att nätvärka. För att komma i kontakt med högsta instans i hamnen där han arbetar brukar han fotografera inne på området trots att det är förbjudet. Vakterna måste då ta med honom upp till herrarna som bestämmer, där han får en tillrättavisning och han svarar att han inte ska göra om det och kontakten är skapad. Nu kan han när som helst höra av sig till dem om han behöver. Men Chuck har fler strängar på sin lyra. Under tre års tid arbetade han på ett kasino som gambler samtidigt som han undervisade skolbarn (eftersom han känner rektorn) och studerade shipping. Detta leverne tillät endast en timmes sömn varje natt och var inte hållbart i längden, så nu jobbar han med shipping och undervisar när han får lust.
Det kommer fram en man bärandes på en pytonorm och vi tvingas klappa den. Pytonormen för samtalen in på djur vi vill se i Ghana. Först nämner vi flodhästar, som de hävdar inte finns i Ghana. Men de har törtis. Efter 10 minuter förstår vi att det är havssköldpaddor vi talar om och när vi säger att vi vill se sådana ringer Chuck en vän som just hittat en uppspolad sköldpadda inte långt ifrån stranden vi är på. De hade tyvärr redan hunnit äta upp den.
Kommentarer
Trackback
