Ain't no mountain high
Med väckarsignalen ljudande 03:30 startade vi gårdagens äventyr. Strax efter att det ljusnat ute gav vi oss iväg på den efterlängtade resan till Volta Region med siktet inställt på att beundra vackert landskap enorma vattenfall och apor lekande i reservat.
Efter fyra timmar längst bak i en racer-Trotro/dödskabin på en väg med lika mycket hål som en Grevé-ost var det dax att byta fordon. Det vi fick tag i var något som en gång kan ha varit en hög med bildelar och som nu fått en taxilampa på taket. Startades med tjuvkoppling och sen sneddas det över en hydda för att komma över rännstensrännan då utfarten var blockerad av en minibuss med punktering. Efter ett stopp för att byta tändstift lyckades vi ta oss ut till ingenstans. På frågan om returresa fick vi svaret att det fanns gott om motorcyklar.
Vi var framme vid Afadjato mountain och Tagbo falls. Receptionisten la ihop 7, 7 och 3 och fick det till 13 cedis för att få bestiga berget. Seth frågade hur högt det var men eftersom hon svarade i fot sa det oss inte mycket. Vår guide Daniel, 12 år (gissning), satte fart i sinna toilet slippers och vi tänkte att vägen inte kunde vara så krävande.
600 höjdmeter senare var vi uppe på Ghanas högsta topp, 880 meter över havet. Utsikten var magnifik, ända till vi noterade ovädersmoln hopa sig från alla väderstreck och hörde regnfronten jobba sig allt närmre oss. Vi hann påbörja nedstigningen men efter två meter var regnet över oss. Det föll som hundar och katter. Strax var vi genomblöta och vägen var förvandlad till lerkana/bäck. Efter kort tid gällde djungelns lag, var man för sig. På sitt vis. Några exempel från Emelies framfart; framlänges, baklänges, i sidled, glida bland löven på sidan av stigen, ofrivilligt rutcha. När hon kom ner fick hon inte tillträde till guidstugan för byta om utan hänvisades till ett Guest House där hon duschade med kläderna på. Sofia missade uppvisningen men anlände välbehållen en stund senare. Då endast Emelie varit förutseende nog att ta med ombyte fick Seth och Sofia vira in sig i varsitt lakan för att värma sig (första gången vi frusit sedan vi kom till Ghana).
Regnet fortsatte falla och vi bestämde oss för att strunta i vattenfallet. Istället frågade vi efter transport till närmsta by för att hitta mat och torra kläder. Daniel försökte fixa fram några motorcyklar men i sista sekund fick vi veta att en busslast med barn precis var på väg att lämna bergsområdet. Vi fick lift.
När den bussen skulle svänga av mot ett annat ingenstans, kom mirakulöst nog en annan buss körande på den annars öde vägen med destination Hohoe. Det var ett trevligt gäng irländska lärarde från The Holy Ghost Brotherhood som turnerade landet runt för att besöka skolor.
Vi åt och shoppade innan vi satte oss i en Trotro för att bege oss hemåt. Föraren tycktes, trots ösregn, mörker och skarpa kurvor på samma dåliga väg, aldrig lätta på gasen. Resan kändes som en konstant acceleration mot Nangijala. Lyckligtvis kom vi hem välbehållna.
Efter fyra timmar längst bak i en racer-Trotro/dödskabin på en väg med lika mycket hål som en Grevé-ost var det dax att byta fordon. Det vi fick tag i var något som en gång kan ha varit en hög med bildelar och som nu fått en taxilampa på taket. Startades med tjuvkoppling och sen sneddas det över en hydda för att komma över rännstensrännan då utfarten var blockerad av en minibuss med punktering. Efter ett stopp för att byta tändstift lyckades vi ta oss ut till ingenstans. På frågan om returresa fick vi svaret att det fanns gott om motorcyklar.
Vi var framme vid Afadjato mountain och Tagbo falls. Receptionisten la ihop 7, 7 och 3 och fick det till 13 cedis för att få bestiga berget. Seth frågade hur högt det var men eftersom hon svarade i fot sa det oss inte mycket. Vår guide Daniel, 12 år (gissning), satte fart i sinna toilet slippers och vi tänkte att vägen inte kunde vara så krävande.
600 höjdmeter senare var vi uppe på Ghanas högsta topp, 880 meter över havet. Utsikten var magnifik, ända till vi noterade ovädersmoln hopa sig från alla väderstreck och hörde regnfronten jobba sig allt närmre oss. Vi hann påbörja nedstigningen men efter två meter var regnet över oss. Det föll som hundar och katter. Strax var vi genomblöta och vägen var förvandlad till lerkana/bäck. Efter kort tid gällde djungelns lag, var man för sig. På sitt vis. Några exempel från Emelies framfart; framlänges, baklänges, i sidled, glida bland löven på sidan av stigen, ofrivilligt rutcha. När hon kom ner fick hon inte tillträde till guidstugan för byta om utan hänvisades till ett Guest House där hon duschade med kläderna på. Sofia missade uppvisningen men anlände välbehållen en stund senare. Då endast Emelie varit förutseende nog att ta med ombyte fick Seth och Sofia vira in sig i varsitt lakan för att värma sig (första gången vi frusit sedan vi kom till Ghana).
Regnet fortsatte falla och vi bestämde oss för att strunta i vattenfallet. Istället frågade vi efter transport till närmsta by för att hitta mat och torra kläder. Daniel försökte fixa fram några motorcyklar men i sista sekund fick vi veta att en busslast med barn precis var på väg att lämna bergsområdet. Vi fick lift.
När den bussen skulle svänga av mot ett annat ingenstans, kom mirakulöst nog en annan buss körande på den annars öde vägen med destination Hohoe. Det var ett trevligt gäng irländska lärarde från The Holy Ghost Brotherhood som turnerade landet runt för att besöka skolor.
Vi åt och shoppade innan vi satte oss i en Trotro för att bege oss hemåt. Föraren tycktes, trots ösregn, mörker och skarpa kurvor på samma dåliga väg, aldrig lätta på gasen. Resan kändes som en konstant acceleration mot Nangijala. Lyckligtvis kom vi hem välbehållna.
Kommentarer
Postat av: mli
å det är jag väldigt tacksam för =)
Postat av: elin
Åhh, eran blogg är så himla bra!! Hallå, ni borde faktiskt ge ut bloggen som en bok när ni kommer hem (som måste innehålla alla bilder). Jag tänker typ: vi hoppar av studierna, ni blir affishnamn (vilket innebär att ni omskrivs i hänt-bild, får spela in en singel, är med i big-brother och sånt) och jag är den lilla gubben i bakgrunden som håvar in stålarna. Sounds like a plan!?!
Trackback
